Ringlets Sand Spout, ”Skräpan”

 

1992–2003
e. NUCh Laggaråsens Zeus
u. SUCh Blazeway Lilly Trotter

I vår familj fanns det en mycket liten medlem. Hon var knappt 50 cm hög och vägde ca 19 kg som fullvuxen curly!

Egentligen skulle hon inte alls stanna kvar hos oss, men så blev det i alla fall. Dels för att ingen valpköpare valde den lilla smala konstiga valpen, och dels för att vi ömmade så för henne.

Är det inte så att vi känner lite extra för en liten individ som inte är riktigt, riktigt som man ska? Skräpis (detta stolta fornnordiska namn!) var inte riktigt som andra hundar. Bortsett från hennes extrema litenhet och, även i vuxen ålder, valpbeteende, hade hon en synnerligen besvärande egenhet: hon ljög och fabulerade som vore hon Pippi Långstrumps lillasyster!

Våra vänner och bekanta häpnade över Skräpis senaste skrönor. Dessutom var hon oftast inte Skräpis utan någon, eller något, annat.

Hippien Fleur och monsterapportören Rambo

I somras var hon bl.a. den blomster- och fredsälskande hippien ”Fleur” (vilket kan beskådas på denna hemsida, Gud bevare oss!).

Apporteringsträning var uteslutet, i varje fall med fåglar och kaniner. Skräpis skred omkring på fältet med en död skata i famnen, stilla gråtande över världens ondska. Denna fas övergick i början av augusti till ett mer Ramboliknande beteende. Skräpan apporterade som en elithund, dock enbart stora apporter såsom jättekaniner, havstrutar etc. Små apporter (skator, kajor, mindre dummies) var ”urlöjliga” enligt Skräpan och var ”en förolämpning mot en begåvad apporterande fågelhund som snart ska sopa mattan med konkurrenterna på jaktproven!”


Vi hade en ingående diskussion med Skräpis en kväll framför TV:n. Bengt och jag försökte få henne att förstå att jaktproven inte går ut på att bära, eller snarare släpa, hem så stora och tunga apporter som möjligt. Skräpan vidhöll med en dåres envishet att hon hade rätt! Hon hade nämligen talat med SSRK:s jaktprovssekreterare dagen innan, så det så! Och så marscherade hon ut ur rummet med näsan i vädret, nynnande på nå´n fånig sång (bara för att reta oss)

Andra figurer vi har fått stå ut med under hösten och vintern är t.ex. Spindelkvinnan, Lucian i toppluva och Hemvärnets lilla Lotta.
 

Hemvärnets lilla Lotta

När Skräpan gick med i Lottakåren var nog det värsta hittills. Det var i synnerhet två saker vi hade svårt att förlika oss med. Det ena var att lottorna var beordrade att bära kamouflagekläder. Det andra var att de, enligt högsta befäl, inte fick avslöja var de höll hus med sina aktiviteter.

Skräpis var eld och lågor.


Hennes kamouflagekläder bestod, till mattes stora förtvivlan, av granris lite här och där över kroppen tillsammans med en beundransvärd ”make-up” av lera, gräs och allsköns ”sk-t”.


Ja, hennes tid som lotta var en prövning må jag säga. Men efter ett antal grävda skyttegravar och hemliga marscher genom fiendeland tog Skräpis avsked från arme´n och var ganska normal ett tag.

Spindelkvinnan

Hon förvandlades dock tämligen snart till Spindelkvinnan. Skräpis smög med långsamma rörelser och höga benlyft på jakt efter något byte. De andra hundarna i familjen tyckte att hon såg mycket märklig ut. När hon dessutom la sig till med en hes röst (”hemsk, och typiskt spindellik” enligt henne själv) var måttet rågat. Mamma Rinnie och storasyrrorna Russin och Rassel turades om att försöka leka med och aktivera den långbenta och svarta Spindelkvinnan. Men hon smög sig bara tyst bort till en lämplig hylla i förrådet där hon, hängande över kanten, kunde invänta ett nytt offer.


Den här perioden var inte lika jobbig som lottaperioden, men ganska enerverande ändå: Skräpan var inte talbar. När Bengt eller jag sa något till henne, blickade hon bara svart och outgrundligt tillbaka utan ett ord, medan hon smög vidare genom huset eller trädgården. Om hon överhuvudtaget sa något till oss så väste hon fram med sin numera hesa spindelröst:”Jag är en insekt”.

Lucian i toppluva

Nu har Skräpan just varit Lucia.
Hon skrek och bankade med sina små nävar i golvet: ”Jag ska ha ljus i håret!” Saken var den att vi inte hade någon Luciakrona (särskilt inte någon så´n liten krona!). Jag hjälpte Skräpan att klä sig i min vita T-shirt (räckte ända ner till fötterna) och ett rött sidenband om magen, men se´n…
Glitter skulle hon absolut inte ha: ”Det har ju tärnorna!
Till slut gjorde jag en kompromiss med vår minsta, men ack så bestämda unge: Lucia kan ha en vit toppluva!
Okey då”, sa Skräpan och svassade ut i all sin Luciaelegans för att sätta sig i bilen.
När vi åkte iväg till våra bekanta, och Skräpans farfar, kände jag mig alldeles matt.
Jag tittade på Skräpan: Här skjutsar jag en liten bortskämd, bestämd, svartlockig hundunge iförd Lucialinne och vit toppluva…
Skräpan satt bredvid mig i framsätet på Volvon. Rak i ryggen rättade hon till toppluvan, tittade på mig och log.

Kändis

Senaste halvåret har Skräpis utvecklats från gullig, tämligen snäll och mycket rolig liten unge till odräglig, egotrippad högfärdsblåsa.
Det började med att HON och endast hon skulle vara Lucia och sedermera också tomte. Släkt och vänner tog kort på henne, daltade, gav henne godis osv. Vi inom den allra närmaste kretsen började ana en viss självgodhet hos Skräpan.
När hon under nyårshelgen åmade sig, iförd tomtedress, inför nya gäster, (för sjuttioelfte gången!) log vi bara snett och ansträngt: ”Ja, hon är så rolig så” krystade vi fram när gästerna höjde Skräpans komedikonst till skyarna.
När Skräpan fick veta att hon skulle vara med i Lockropet, Curlyklubbens medlemstidning, gick hennes självgodhet i taket. Hon kastade sig över posten varje dag, och när tidningen äntligen kom skrattade hon på det där otrevliga, snorkiga sättet.
Ett förtjusande, flickaktigt litet skratt som passar en så popular tjej som jag”, sa Skräpan, när vi lite försynt påpekade hennes uppträdande. Sedan kastade hon sig på sängen, ivrigt bläddrande i Lockropet. Efter det blev hon inte direkt mera ödmjuk, om man säger så.

Men det var inte slut på kändisskapet.

Husdjursmässan

I mars var det en stor Husdjursmässa i Karlstad. Jag, Bengt och kompisen Gunilla tänkte att det kunde vara kul att åka in och titta. När Skräpan fick höra att TV-kändisen Turbo var där skulle hon absolut med. ”Du är alldeles för liten, folk kan trampa på dig”, försökte vi lite lamt. Skräpan hörde inte ett dyft utan for redan omkring som ett jehu i vild glädje över att få träffa Turbo, sin stora idol.


Som vanligt blev det som Skräpis ville och vi åkte iväg. För skams skull tog vi med en normal curly också, Skräpans äldre bruna syster Russin.

Det första vi stötte på när vi kom in på den enorma mässan var ett stånd där de sålde kepsar för hundar. Skräpan tjatade, grinade, la sig på golvet och skrek och sparkade. ”Jag ska ha en kepa!!!” 
”Aldrig i livet”, sa jag högröd i ansiktet och försökte dra iväg med odågan. Gunilla stod inte ut längre utan slet fram plånboken och inhandlade en röd keps till en plötsligt nöjd och tyst Skräpa. ”Jag åker hem”, tänkte jag när vi flanerade runt på mässområdet med en kepsförsedd krullig hund med näsan i vädret.
När Skräpan ställde sig i kön vid Turbos monter för att bli medlem i hans fanclub, gav jag kopplet till Gunilla.
”Jag går och tittat på något mer kultiverat och intelligent” sa jag och stolpade iväg till kaninhoppningen.

När vi alla lite senare går iväg mot scenen för att titta på Bodils Minicirkus, upptäcker vi att vi blir filmade! Nåja, inte vi vanliga dödliga förstås, utan Skräpan. TV 4:s Värmlands-TV gjorde ett reportage om mässan. Resultatet skulle sändas på Skärtorsdagen, till Skräpans stora lycka. Då var nämligen hela släkten på besök.

Videon var laddad, TV-rummet fyllt till bristningsgränsen. En viss spänning låg i luften. Så rullar programmet igång. ”Det är säkert bortklippt” intalade vi oss själva och Skräpan. Men icke! Plötsligt syns Skräpan i bild iförd sin röda keps! Vad rösten i TV säger drunknar i våra vrål! SKRÄPAN ÄR PÅ TV! Alla kramar och pussar på Skräpis, som inte ser det minsta generad ut. ”Jag och Turbo har varit på TV, i SAMMA program!” skriker hon och slår en enhandsvolt på mattan framför TV:n.

Curlyträffen

När vi packade inför årets Curlyträff, upptäckte Skräpis att hon inte skulle få följa med. Hon ställde sig mitt framför mig med händerna i sidorna och stirrade mig i ögonen. ”Jag skulle ju vara med på jaktprovet!” Jag förklarade att man måste ha ett godkänt retrievertest för att få delta. ”Och varför har ni inte sett till att jag fått göra ett så´nt då? Det är erat fel!!!” skrek hon.

”Men lilla vän, du har ju inte tränat så mycket, ditt sökarbete kanske inte är riktigt…” började jag diplomatiskt. ”Vaddå, jag är ju GÖRDUKTIG!” avbröt mig Skräpan. Hennes tro på sig själv slog över i ren hybris. ”Jag kan allt! Jag är bäst!” fortsatte hon gastande.

Skräpis fick stanna hemma, sur som en citron. ”Det ordnar sig, hon är snart glad igen”, sa min syster Maria lugnande när vi vinkade adjö på fredagsmorgonen. Maria med son och egna hundar bodde hos oss över helgen för att passa gård och övriga hundar (inklusive Skräpan).

På kvällen efter jaktprovet ringer telefonen på vårt hotellrum, det är syster Maria. ”Finns det ingenting som Skräpan kan vara med på under helgen?!” undrade Maria med illa dold desperation i rösten. ”NEJ!” sa vi. ”Jag tar med henne på utställningen i alla fall, jag orkar inte mer”, och så la hon på luren i örat på mig.

Skräpan var som en liten solstråle när hon anlände till utställningen. Iförd sin röda keps spatserade hon omkring bland folk och hundar och lät sig villigt beundras. Med sitt allra charmigaste leende tiggde hon till sig glass, vispgrädde, godis, bullar etc. av snälla curlyägare. ”Det här var GÖRROLIGT!” strålade hon. Efter ca 20 minuter tröttnade Skräpan och kröp in under vår buss och somnade. När jag försökte hala ut henne för en liten rastningspromenad, klamrade hon sig fast i gräset. ”Aldrig, det är för varmt. Jag kan kissa här under bussen. Dessutom händer det ju inget kul på det här stället!” surade hon. ”Jag vill vara med inne i ringen som de andra!”

När jag tittade på vår lilla besvikna Skräpa som aldrig skulle få visa sig i en showring, kände kände jag en liten klump i bröstet av medlidande. ”Du och Robin ska få vara med och tävla i brace”,” hörde jag mig själv säga.
Skräpis fick utställningskoppel om halsen och sprayades och torkades tills hon blänkte i solen. ”Kepan ska jag ha på mig”, förkunnade hon bestämt.

När jag, Robin och Skräpan sprang in i ringen möttes vi av publikens jubel. ”Heja Skräpan!” Skräpan dansade fram bredvid stora, stadiga Robin. När domaren kom fram till oss fyrade Skräpan av sitt allra soligaste leende och sa: ”Vi är lika gamla Robin och jag, kullsyskon faktiskt.” Sedan kikade hon på mig och blinkade med ena ögat. ”Lägg av”, sa jag ”varför ska du alltid ljuga och hitta på?!”
Domaren tittade tvivlande på oss alla tre, skakade nästan omärkligt på huvudet och gick vidare till nästa tävlande.

Vi vann inte.
Efteråt kom dock en massa folk fram och tog kort på Skräpan och Robin. Skräpan poserade och njöt av uppmärksamheten.
Tillbaka hos de andra hundarna vid bussen skröt hon ohämmat om sin lysande debut i utställningsringen. ”JAG VANN! Jag var GÖRFIN!” skränade hon i falsett.

 
 
 
 
 
 
 

© 2019 av Ringlets Kennel

  • Google Places - White Circle
  • Facebook - White Circle
Skräpan